Don't stop us now, we're having such a good time

 

Vi träffades utan att egentligen lägga märke till varandra. Det var på högstadiet där vi nog var, eller i alla fall trodde att vi var, för olika för att ens se den ena eller den andra.

 

Under den skoltiden fick de som ville (eller, som jag vill tro, handplockades de bästa eleverna) vara med på en Exchange med en skola i Tyskland. Det innebar, bland annat, att vi åkte ner till Tyskland i två veckor och bodde hos olika familjer där. Både du och jag var med på denna Exchange. Allt vi har är ett foto, som vi vet att du har tagit och som jag är med på, som enda minne från den resan.

 

”Vi borde ju ha snackat lite i alla fall, eller?” Har vi frågat oss själva i efterhand. Ingen av oss minns.

 

Om någon hade berättat för mig då, när jag var 14 år, att jag en dag skulle bo med en av brudarna som ständigt dansade i korridorerna på Frejaskolan hade jag troligen svarat; ”Aldrig i livet”.

 

För fyra år sedan var dessa korridordansare precis där jag ville vara; med i Gnestarevyn. Det har alltid varit en dröm för mig. Eftersom jag så gärna ville vara med började jag hjälpa till med fikat för att sedan, ett år senare stå på den, enligt mig, beundransvärda scenen. Där möttes vi alltså igen, då med synbart fler gemensamma intressen än vi hade några år tidigare.

 

Där och då började jag tycka att du var helt okej.

 

På en av många revyfester berättade du att du skulle tågluffa i Europa. Med fyllan som hjälp konstaterade myndigt att; ”Jag ska med!”

 

Vi var fyra brudar med på tåget från början, två hoppade av och kvar var vi.

 

En av likheterna med oss är att vi gör det vi bestämt oss för, så vi åkte.

 

Vi brukar säga att vi lärde känna varandra då, under fem veckor, runt om på olika tåg i Europa. Tur att jag följde med.

 

Ett år senare hände det som jag, som 14 åring, ”aldrig i livet” trodde skulle hända; vi flyttade ihop. Tillsammans bodde vi i din lya i Stockholm. På pappret var det din lägenhet men vi har alltid kallat den för vår.

 

Nu har vi lämnat Stockholm för att återigen vidga våra vyer. Tillsammans ska vi resa jorden runt. Trots att vi, vid det här laget, känner varandra utan och innan vet jag att vi kommer lära oss mycket om oss själva och varandra. Och jag vet att vi kommer skratta lika högt, mycket och länge, som vi alltid gör.

 

Don’t stop us now, we’re having such a good time.

 

Låt oss göra det vi är bäst på, Norea; samla minnen för livet.

 

A.j



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0