Tänk om man var stressad jämt?

Tänk om man bara brydde sig om att tjäna pengar?

Tänk om man glömde bort vad som gör en lycklig?

Tänk om man glömde bort att njuta?

Tänk om man glömde bort att ta vara på livets möjligheter?

Tänk om man aldrig funderade?

Tänk om man aldrig diskuterade?

Tänk om materiella ting var det värdefullaste man ägde?

 

Tänk om man glömde bort att skratta och le?

 

Tänk om livet var en fest?

Du har fått inbjudan, den ligger på köksbordet, men du ser den inte. Du är för stressad för att läsa den just nu. Du kanske till och med slänger den, i all hast, när du röjer bort skräp inför middagen; fiskpinnar och pulvermos. Tänk om du var bjuden men inte gick. Tänk om du var för upptagen med att finnas att du missade den roligaste festen någonsin; Livet.

 

 

"Bangs, what's that?" 

"This" säger jag, plötsligt osäker på om jag uttalade det rätt, och rör vid min pannlugg.

"Aha, you mean fringe?" Med ett leende. "How do you guys say it, again?"

Vi och vi? Jag är svensk. Jag säger lugg. När jag pratar engelska säger jag dock "Bangs".

"Bangs. That's how they say it America. That makes no sense!"

 

Varenda gång jag klipper min lite för långa lugg, ställer jag mig frågan; varför? Missnöjd lägger jag undan saxen, tänker att det får vara, om ett par veckor är den lång igen. Tills jag ser luggen i min spegelbild och undrar vad fan jag har gjort? Den är till och med värre än sist.

 

Med en irriterad suck plockar jag återigen upp saxen från andra byrålådan och försöker rätta till det som, bokstavligen, gått snett. Men det är svårt och mitt tålamod är redan på bristningsgränsen. Ilskan jag känner inombords bubblar upp snarare för att jag inte klarar av en sådan enkel sak som att klippa en lugg, och att jag gång på gång gör samma misstag, än det faktum att min lugg ser förjävlig ut. På nytt lägger jag ifrån mig saxen och betraktar min spegelbild. Ett vasst hårstrå från luggmassakern irriterar mitt öga.

 

Jag minns när mamma klippte min lugg, alldeles för kort, alldeles för många gånger med kökssaxen när jag var liten. Jag blev lika arg varje gång. Jag ville ju inte ha en sådan kort lugg.

 

Nu är jag äldre och har själv erfarenhet av detta klippande. Det får mig att inse att allt inte var så lätt som man ofta trodde när man var liten och, på samma gång, att allt inte är så svårt som man ofta tror när man är stor.

 

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

 

A.j