Först och främst - Alla ni som går in på min blogg någon gång, flera gånger, dagligen. Ni är underbara som genom den handlingen väljer att lyssnar på vad jag har att säga. Framförallt ni som fortsatt gå in den senaste tiden, redo att lyssna, trots att jag varit tyst. Ni är fina som bryr er. 

 

"Ni bara roar er" uttryckte sig en vän.

Han har rätt. Det senaste året har vi roat oss flitigt.

 

Tiden går så fort. Känner ni det? Det är som att den går snabbare och snabbare ju närmare den 21:a december vi kommer. Vissa kallar det datumet för jordens undergång, inte jag. Maya-indianerna har räknat ut något för så länge sen, jag är spänd på att veta vad det är. Det osar förändring.

 

Det är som att jag, i torsdags ungefär, landade på Spaniens mark, i fredags fick närvara på sötaste G:s dop, min vackra systers och hennes lika vackra mans bröllop och krama om min underbara familj. I lördags tog vi oss till det stora landet USA och igår flög vi till Nya Zeeland. Ändå var det den 2:a Januari jag kom till Barcelona, närmare ett år sedan nu, och här sitter jag idag, på Nya Zeeland, en ny tisdag 2012.

 

Det senaste året har jag lärt mig mer om mig själv, andra, världen och livet än någonsin. Även om ordet känns futtigt i detta sammanhang så är det precis vad jag är; tacksam.

 

Att resa är att ta del av livets skola, utan skolbänk, med praktik hela tiden.

Att våga öppna sina sinnen och prova sådant som är okänt och främmande är coolt.

Att inse vad man har, medan man har det, är mäktigt.

Att le är att dela med sig av sin lycka.

 

Och roa sig, det borde fler göra. Helst hela tiden.

 

Vår bästa tid är nu. Alltid i nuet.

 

 

A.j