Under stunderna på jobbet när det är lugnt, nästintill dött, diskar jag för det mesta så att jag har det gjort tills det blir drag igen. Häromdagen var inget undantag. Jag stod och fixade med disken medan jag utbytte några ord med två av mina kollegor.

Den ena var kocken, eller 'Hon i köket' som jag kallar henne i smyg, eftersom jag aldrig riktigt fått klarhet i vad hon heter. Trots att hon är min favorit. Frågan har ställts lite för många gånger och jag har jobbat där lite för länge nu för att oskyldigt kunna ställa den än en gång; "Vad var det du hette, nu igen?"

Den andra var Jess.

 

De stod och pratar om arrangerade äktenskap och om hur fel de tycker att det var, varpå Jess säger:

 

"Det är ju bara idiotiskt det här med arrangerade äktenskap om det inte är så att man får någonting för det. Som att gifta sig kungligt eller rikt."

 

'Hon i köket' och jag tittar på varandra som om vi båda frågar oss var detta är på väg och om vi hörde rätt.

 

"Vad menar du?" undrar jag, samtidigt som jag stänger igen den fyllda diskmasiken. Den ger ifrån sig ett högt brummande ljud som börjar mala på i bakgrunden av vårt samtal.

 

"Jag menar att jag definitivt skulle gifta mig för pengar. Jag älskar pengar. Jag skulle aldrig kunna älska en man mer än pengar"

 

"Va?" ler jag frågande och, i nästa sekund, när hon inte besvarar mitt leende. "Är du allvarlig?"

 

"Ja?"

 

Jag återgav senare konversationen jag haft med mina arbetskamrater för Norea. Då berättar hon om ett snack hon haft med några vänner för ett antal år sedan där alla var överens om att de skulle gifta sig med en 80-åring man om det var så att han var stenrik.

 

"Men om han lever i 20 år då", insisterade Norea, "skulle ni spendera 20 år med honom då om ni visste att ni skulle ärva alla hans miljoner när han dog?"

 

"Ja?"

 

Det som jag fann mest chockerande i Noreas berättelse var att, i detta sällskap om fyra tjejer, var Norea den konstiga.

 

"Men hallå, du får ju hur mycket pengar som helst, flera miljoner, miljarder!"

 

"Ja?"

 

Jag tycker pengar kan jämföras med socker i en sockerkaka där kakan symboliserar ett lyckligt liv.

Sockret är inte tillräckligt för att baka en sockerkaka, det behövs fler ingredienser än så. Många verkar inte känna till det och försöker förjäves att baka den med endast socker. Gång på gång blir de besvikna när de inser att sockerkakan inte alls ser så fluffig ut som den borde, eller inte alls smakar så bra som de föreställt sig.

 

I min egen sockerkaka har jag inte speciellt mycket socker, det råkar vara en bristfällig vara i skrivandets stund. Ett ännu större underskott är mina viktigaste ingredienser som, för tillfället, endast går att få tag på, på andra sidan jorden.

 

Jag skulle ta dem före sockret, alla gånger.

 

Vore det inte det absolut bästa om vi kunde hjälpas åt och baka våra kakor utan socker? För det är ju det vita, farliga sockret som förgör oss, eller hur?

 

A.j

 

 

 

Lika svenskt som ett rött trähus med vita knutar;

Jobbet är fruktansvärt viktigt. Åtskilliga timmar går åt till att vara på jobbet, prata om jobbet och stressa till jobbet. Eller att stressa i största allmänhet. En svensk som inte är stressad gör inte tillräckligt och borde därför placeras i facket som "lat".

 

Du ska träna hela veckan för att sedan, när den efterlängtade helgen kommer, kunna dricka alkohol och äta godis. Du får själv välja vilken dag som passar bäst för vad, men lördagar brukar ha stämpeln som godisdagen. Lördagsgodis klingar så fint i mun.
Du kan också gör så, eftersom det är helg och därmed "okej" att supa, att du gör det både fredag och lördag och sparar ditt lördagsgodis till söndagen. Söndagsgodis har inte samma klang, men oftast inte heller någonting emot en dejt med baksmällan och filmtittande.

Sedan är det måndag igen - jobb och stress!

När nästa helg nalkas kanske du inte vill göra exakt samma saker som förra helgen. Du känner inte för att dricka alkohol eller gå ut på krogen. Då måste du, framförallt, ha en anledning till att du är nykter. Gravid är bra, då kommer ingen att hacka på dig. Är du inte gravid är du troligen inte en gnestabo men då skulle du kunna agera chafför för kvällen. Den är inte dålig, den heller. Dels därför att svenskar, i regel, inte gillar rattfylla och därför att de ser en fin möjlighet uppenbara sig. Möjligheten att spara in några slantar på taxin.
Om du bara säger att du inte känner för att dricka alkohol placeras du, med största sannolikhet, i facket för tråkmånsar. Då är det du som är tråkig även om det många gånger är de som aldrig varit med om något riktigt kul.

Sitter du på tåget, tuben eller bussen bör du lyssna på musik och helst ha en Iphone att leka med. Ipad går också bra. Ta inte ögonkontakt och börja inte prata med någon. Håll avstånd och om någon, mot förmodan, börjar prata med dig kan du svara trevligt, för det gör svenskar, men inte mer än så.

Om du befinner dig på krogen och någon börjar prata med dig, eller du börjar prata med denne, så betyder det automatiskt att denne respektive du raggar och vill ligga med varandra. Är du i ett nyktert sällskap behöver du dock inte bekymra dig för det.

Om du ser en bekant ska ni oftast inte låtsats om varandra eftersom det är fruktansvärt jobbigt när artighetsfraserna tar slut och en pinsam tystnad infinner sig.

Klä dig konstigt för att vara unik men inte för konstigt för då är du konstig och det vill ingen vara. Unik, speciell och lagom konstig. Lagom, var lagom, och stanna i boxen.

Alla folkslag har sitt eget hus med knutar. De är dock inte röda och vita, alla ser olika ut.  Det kan vara förvirrande för alla oss enskilda husbyggare. Vilken husbyggarmall bör följas? Kulturchock.

Jag kommer använda de finaste delarna jag kan hitta på denna resa till mitt hus;

I'm a new soul, I came to this strange world, hoping a could learn a bit about how to give and take.

 

A.j

Jag ger mig ut i rusk med min sjal i sitt agerande som både halsduk och tillfällig huvudbonad i skydd mot regnet. Paraply är för mesar. Mesar med pengar.

 

Det blåser, som så ofta i denna stad, men det är inte så farligt. Duggregnets droppar är små och mjuka. En löpare skulle nog beskriva dem som uppfriskande.

 

Mina steg är snabba. Det är som att himlen ska öppna sig, vilken sekund som helst, och ge ifrån sig ett skyfall.

 

Efter en stunds stegande ser jag en kvinna i ögonvrån. Hennes armar flänger. Så som de gör på marscherande soldater eller, som oftast, på människor som går väldigt fort.

 

Jag skyndar mig över ett övergångsställe utan att trycka på knappen. Stopplyset visar rött, men det är grönt; ingen bil inom synhåll. 

 

En stund senare uppenbarar sig kvinnan återigen i min ögonvrå och nu går hon så fort, så marscherande, att hon passerar mig.

 

Vandringen in mot staden fortsätter och jag håller samma höga fart. Jag befinner mig ett par, tre steg bakom kvinnan då hon hastigt vänder sig om, betraktar mig för ett ögonblick, vänder sig tillbaka, tar på sig sin luva och ökar på sina steg ytterligare.

 

Än har jag inte förstått någonting.

 

Vi kommer fram till ett nytt rödljus. Hon trycker på knappen. Båda väntar. Plötsligt springer hon över till nästa rödljus, som man också det måste korsa innan man befinner sig på andra sidan vägen. Min gubbe lyser fortfarande rött och bilarna som passerar håller hög hastighet. Då slår hennes gubbe om till grönt, före min. Innan hon går över vägen vänder hon sig om, ser på mig och ler ett överlägset leende.

 

Jag spelar oberörd men i mitt stilla sinne har jag redan bränt av och insett att den här kvinnan tävlar med mig. Frustationen ökar. Springer jag över riskerar jag att bli påkörd. Väntar jag riskerar jag att förlora.

 

Äntligen slår det om och jag går så fort jag kan över vägen och in till hästhoppningsbanan, genvägen till staden.

Väl inne får jag syn på kvinnan, hon har redan hunnit halvvägs. Hon vänder sig kvickt om ett par gånger som för att fastställa min position, snubblar till och börjar springa. Hon springer framåtlutad, nästan vinglandes som om hon sprang för sitt liv.

 

DU FUSKAR! din osportsliga jävel, vill jag skrika till henne.

 

Istället ökar jag på stegen. Utan att springa. En seger med fusk är inte en ärofylld seger. Då får det vara. Hon stannar tvärt för att rätta till något på ena skon och jag märker att jag tar in på henne. Hon når utgången och jag skyndar, någon minut senare, ut genom samma exit.

 

Jag ser mig omkring, övertygad om att jag har tappat henne. När jag går över det tredje och sista övergångstället får jag syn på hennes ryggtavla, på samma trottoar som mig, runt 100 meter framför.

 

Än är inte loppet kört, tänker jag optimistiskt.

 

Men regnet tilltar, liksom människorna framför mig och jag får svårare att urskilja var hon befinner sig. Jag anstränger mina ögon till det yttersta. Så hårt att de tåras och jag förbannar mig själv för att jag inte tog på mig mina glasögon just idag. Jag fortsätter stirra en bra stund tills jag förstår att hon är borta.

 

Regnet avtog i samma ögonblick som jag fick inse mig vara besegrad och himlen uppenbarade sig, oskyldigt blå.

 

A.j

Den 7:e april publicerade jag senast ett inlägg. Dagen då jag var bara några få minuter från mamma och pappa på flygplatsen och hade ett lyckligt leende på läpparna. Det lyckliga leendet satt sedan som fastklistrat under de två veckor jag spenderade med dem och resten av min vackra familj.
Det var drygt fem månader sedan nu.

 

Sedan dess har vi har spenderat tre helt fantastiska månader i USA, en tid i Kanada och den första av många månader i Nya Zeeland.

 

Det kan komma små inlägg om stunder vi upplevde i Nord Amerika, bara för att de är så fantastiska att tänka på. Men vi lämnar det så länge. Allt jag kan säga om tiden vi har bakom oss är att den var magisk. Inga andra ord kan ge den tiden rättvisa. Jo, ett. Lycka. Det är en av de lyckligaste tiderna i mitt liv.

Innan vi gav oss iväg på detta äventyr lovade jag många vänner och annat löst folk att jag skulle hålla dem uppdaterade genom min blogg. Hittills har jag lyckats sådär med att hålla det löftet.

Jag tänkte dock börja försöka hålla det jag lovat nu, om min skrivarinspiration och det kreativitetflöde som uppenbarar sig emellanåt känner detsamma. Det återstår att se.

Som vanligt kommer jag att skriva om saker som beundrar, förargar och fascinerar mig.

Det vore fint om du ville hänga med!

Nu återgår jag till mitt gitarrspelande. I wanna give you a good song.

A.j