Fri
När jag var tonåring ansågs det coolt att röka cigaretter. Denna trend påverkade dem stackars individer som inte hade kunskap eller mod nog att stå emot.
Dyra cigaretter som de inte hade ålder nog att köpa själva färgade sakta deras lungor svarta. I samma ögonblick som ett oskyldigt rökmoln lämnade deras läppar höjdes deras skolstatus och, åtminstone i deras egna huvuden, var de coolare än någonsin.
Jag själv var inte cool nog för att röka. Jag tror att det mest handlade om ointresse. Jag kände inget behov av att vara en av de coola rökarna. Det faktum att min bästa vän just då var på samma page som mig underlättade nog en hel del.
Trots mitt ointresse har jag aldrig sagt;
"Jag ska aldrig börja röka"
Jag har däremot konstaterat att om jag någon gång skulle börja skulle jag också ha karaktär nog för att sluta.
När jag var runt 20 ansågs det inte längre vara coolt att röka, däremot socialt.
Jag är inte helt säker på hur det började men jag fattade tycke för känslan som infinner sig efter en öl och första cigaretten. Alkoholens svaga påverkan och nikotinets plötsliga kick.
En feströkare, som så många andra.
En dag sa min syster till mig;
"Jag vet att du inte kommer att bli en alkoholist eller en drogmissbrukare men jag vet att du kommer att bli en rökare"
Rökare? Jag?
Under samma period som nikotinet hade fått ett hårdare grepp om mig gick en väldigt vacker vän bort. Helt plötsligt upplevde jag någonting jag aldrig upplevt förut. Jag fann det outhärdligt att vara ensam. Egentid, som jag vanligtvis uppfattar som rogivande, var nu istället en kamp mot mina egna alldeles för många tankar och min ständiga rastlöshet.
Jag kunde vandra runt planlöst i timmar med endast cigaretter som sällskap. En efter en. En för att lugna nerverna, en annan för att hålla mig sysselsatt. Varenda en lika djävulsk som den tidigare.
Nikotinet hade mig inte helt och hållet men det var dit jag var på väg, röken fyllde mina lungor allt oftare.
När jag åkte iväg på min jorden runt-resa insåg jag att jag inte längre skulle ha råd. Det är inte bara vidrigt, illaluktande och dödligt men också dyrt. Tur är väl det.
Med hjälp av min bästa vän, som verkligen bestämt sig för att utesluta nikotinet ur hennes liv, slutade vi.
Sedan den 13 januari 2012 har jag inte rökt en enda cigarett.
Om det var svårt? Inte särskilt.
Giftet, nikotinet, hade jag i mig. Min kropp gjorde sitt bästa för att få det ur mig. Det enda jag behövde göra för att hjälpa min kropp på bästa sätt var att avstå från att inhalera något så dödligt att om du tar en cigarett och injicerar den direkt i ditt blodsystem så dör du. Det avstod jag ifrån.
Till en början var det trist att inte få uppleva känslan jag nämnde tidigare. Nikotin-kicken.
Nu kan jag inte ens föreställa mig, mig själv, att frivilligt dra in tobak och nikotin i mina lungor.
Hur kan man vilja göra så mot sig själv? Hur kan man vilja förstöra det finaste man har? Sig själv. Sin kropp.
Hur kan man göra sig själv till slav under ett begär? Hur kan man välja att var fast när man kan vara fri?
Jag vill känna mig fri,
det är min filosofi.
A.j
Guaranteed to blow your mind
Om två veckor är vi, med största sannolikhet, utan Internet. Detta kan vara den sista uppdaterningen på ett tag.
It's a kind of magic
Tänk om
Dans med svåra steg
I don't need no dirty bloody money, I don't need no sugar in my veins
New soul
Jobbet är fruktansvärt viktigt. Åtskilliga timmar går åt till att vara på jobbet, prata om jobbet och stressa till jobbet. Eller att stressa i största allmänhet. En svensk som inte är stressad gör inte tillräckligt och borde därför placeras i facket som "lat".
Du kan också gör så, eftersom det är helg och därmed "okej" att supa, att du gör det både fredag och lördag och sparar ditt lördagsgodis till söndagen. Söndagsgodis har inte samma klang, men oftast inte heller någonting emot en dejt med baksmällan och filmtittande.
Sedan är det måndag igen - jobb och stress!
När nästa helg nalkas kanske du inte vill göra exakt samma saker som förra helgen. Du känner inte för att dricka alkohol eller gå ut på krogen. Då måste du, framförallt, ha en anledning till att du är nykter. Gravid är bra, då kommer ingen att hacka på dig. Är du inte gravid är du troligen inte en gnestabo men då skulle du kunna agera chafför för kvällen. Den är inte dålig, den heller. Dels därför att svenskar, i regel, inte gillar rattfylla och därför att de ser en fin möjlighet uppenbara sig. Möjligheten att spara in några slantar på taxin.
Om du bara säger att du inte känner för att dricka alkohol placeras du, med största sannolikhet, i facket för tråkmånsar. Då är det du som är tråkig även om det många gånger är de som aldrig varit med om något riktigt kul.
Sitter du på tåget, tuben eller bussen bör du lyssna på musik och helst ha en Iphone att leka med. Ipad går också bra. Ta inte ögonkontakt och börja inte prata med någon. Håll avstånd och om någon, mot förmodan, börjar prata med dig kan du svara trevligt, för det gör svenskar, men inte mer än så.
Om du befinner dig på krogen och någon börjar prata med dig, eller du börjar prata med denne, så betyder det automatiskt att denne respektive du raggar och vill ligga med varandra. Är du i ett nyktert sällskap behöver du dock inte bekymra dig för det.
Om du ser en bekant ska ni oftast inte låtsats om varandra eftersom det är fruktansvärt jobbigt när artighetsfraserna tar slut och en pinsam tystnad infinner sig.
Klä dig konstigt för att vara unik men inte för konstigt för då är du konstig och det vill ingen vara. Unik, speciell och lagom konstig. Lagom, var lagom, och stanna i boxen.
Alla folkslag har sitt eget hus med knutar. De är dock inte röda och vita, alla ser olika ut. Det kan vara förvirrande för alla oss enskilda husbyggare. Vilken husbyggarmall bör följas? Kulturchock.
Jag kommer använda de finaste delarna jag kan hitta på denna resa till mitt hus;
I'm a new soul, I came to this strange world, hoping a could learn a bit about how to give and take.
Himlen är oskyldigt blå
I wanna give you a good song
Det var drygt fem månader sedan nu.
Innan vi gav oss iväg på detta äventyr lovade jag många vänner och annat löst folk att jag skulle hålla dem uppdaterade genom min blogg. Hittills har jag lyckats sådär med att hålla det löftet.
Jag tänkte dock börja försöka hålla det jag lovat nu, om min skrivarinspiration och det kreativitetflöde som uppenbarar sig emellanåt känner detsamma. Det återstår att se.
Som vanligt kommer jag att skriva om saker som beundrar, förargar och fascinerar mig.
Det vore fint om du ville hänga med!
Nu återgår jag till mitt gitarrspelande. I wanna give you a good song.
A.j
Lycka
Jag har just läst ut en bok på drygt 500 sidor. Ingen lätt poketbok. Stor och tung. Väger säkert uppåt ett kilo.
Jag hittade den i bokhyllan i vår möblerade lägenhet i Barcelona som vi nu har lämnat. Jag började med den när jag inte hade något bättre för mig. Eller, om jag ska vara ärlig (för ärlig?), mest när jag var på muggen.
Jag skyller på min uppväxt. Alltid fanns det en Kalle Anka-tidning som förgyllde min egentid på skithuset. Nu vill jag inte sätta mig utan att ha något att läsa.
Det är ungefär som gräddfil till tacon; det går att vara utan men det är inte alls lika gott. Så varför vara utan?
Boken var kass, till en början. Men jag är själv en ordfantast och måste berömma denna kvinnliga författare för sin ordfärdighet. Kanske är det personen som översatte den till svenska som ska berömmas? Det spelar ingen roll, det fick mig att stanna kvar. Att låta besöken ta lite längre tid än nödvändigt.
"Jag tänker ju inte ta med den här kassa boken till Sverige" Fick Norea veta när jag i just den delen av berättelsen ville visa mitt misstycke till författaren.
Tillsist kunde jag inte motstå, boken fick följa med. Ett kilo tyngre bagage, risken att få betala övervikt; 200 kronor/kilot. Det får det vara värt.
Det var det värt. Det blev några tårar, en epilog som inte lämnade en med några frågetecken och ett lyckligt slut.
Snart kommer en; mamma och pappa på flygplatsen.
A.j
Kärt barn har många namn
Jag heter Anne. Inget dåligt namn, enligt mig. Det är kort att skriva, går snabbt att säga och jag behöver inget smeknamn.
Tack vare mitt namn kan jag också köra en variant av ett partytrick. Ni vet, de grejerna som jämt dyker upp på fyllan; ”Ja, men, jag då, jag kan det här” och därefter går syrran ner i brygga. (Bara ett fantastiskt exempel på just ett partytrick).
Mitt låter mer;
”Ja, men, alla i min familj börjar på A”
”Va? Coolt!”
Det går hem varje gång, tro mig.
Som ni förstått så tycker jag att mitt namn är helt okej. Till och med lite speciellt och det passar till vilken ålder jag än har varit i, är och blir. Det gör väl egentligen alla namn. Men, ni vet, Bertil, till exempel, passar ju bättre på en gubbe medan Hugo är mer passande för ett barn. Är ni med på hur jag tänker?
Anne är bra men, mamma och pappa, inte särskit internationellt, va?
Under min tid här har jag, mestadels, blivit kallad Amne. De andra gångerna Afne och några få, resterande gånger har de sagt Abne.
”You can call me whatever you want” har jag sagt med ett leende de senaste gångerna. ”Stupid” har jag tänkt, varje gång.
Anne, hur svårt kan det vara?
I Sverige har folk det också svårt. ”Ann, Anna, Ann-Sofie?”
Det enda stället där de kan uttala mitt namn rätt, på en gång, är (Nej, inte i Finland. Anne är förresten ett skandinaviskt namn) i Turkiet. Där är de jäkligt duktiga på just det namnet och varenda unge säger det.
”Vad bra du uttalar mitt namn” säger jag med ett fånigt leende.
”Ditt namn betyder mamma” Svarar personen med ett hånflin.
Kärt barn har många namn, sägs det. Jag är ett kärt barn som heter mamma.
A.j
This charming man
I fredags tog vi oss upp till Gracia, de lite finare kvarteren här i Barcelona.
”Vi borde köra en barrunda där” föreslog Norea.
”Varför inte?” Svarade vi.
Vi hittade ett lämpligt plaza och satt oss där för att dricka 2euros öl.
När jag berättar något ytterst intressant (som alltid) kommer en man fram till bordet bredvid vårat och frågar om papper till rulltobak.
Jag tittar på mannen och min intressanta historia blir, helt plötsligt, bara en rytm. Min hand mot bordet i takt till mitt eget stammande.
Mannen tar ingen notis om mig utan går bara långsamt därifrån. På vägen stannar han en gång och knyter ena skon, sen fortsätter han, lika långsamt, lite till och stannar tillsist en bit längre bort utanför en restaurang. Och där står han bara. This charming man; Mateo.
Minns ni honom?
Det mindre kaos som utbryter vid vårt bord leder till att jag går fram till honom. På vägen dit ser jag att han är lika skäggig och vacker som sist vi sågs.
Vi pussas artigt på varje kind och han hänger kvar extra länge vid ena sidan för att sedan berömma mig för att dofta gott.
Vi pratar om hur läget är och hur planen för kvällen ser ut. Jag berättar att nyckelordet för vår kväll är öl och inte så mycket mer. Han berättar att han ska äta middag med några vänner som är inne på restaurangen som vi står utanför. (Så det var alltså därför han stannade där, innan jag kom fram till honom, utanför restaurangen eftersom hans vänner var därinne och väntade på honom…)
Vi bestämmer oss för att höras under kvällen.
”Du har mitt nummer, eller hur? Jag skickade ett sms till dig när vi spontant möttes på gatan”
”Juste. Ja, det har jag” svarade han. Inget löjligt ”ledsen att jag inte svarade”-tjafs. Bara ett konstaterande.
Jag drar iväg ett sms till honom under kvällen som vi hade bestämt. Jag fick inget svar.
Men, lugn, dagen därpå får jag ett svar där han förklarar att han gled hem kvällen innan och att det var därför han inte svarade. Han skriver också att vi ska höras för att ses en annan dag istället.
Nu är bara frågan om jag verkligen vill höra av mig…
Återigen; logik?
A.j
Det finaste jag vet
Jag snörar på mig mina Doc Martens kängor som jag köpt i en Second handbutik här. Barcelona har, utan tvekan, de bästa Second handbutikerna. Framtidens shoppingweekends kommer garanterat gå hit.
Jag kommer ut i vårsolen och ler nöjt när jag konstaterar hur varmt det är, att avklippta Levis var rätt klädval och att flykten från årets svenska vinter blev lyckad.
Ett stenkast från vår lägenhet ligger en av Barcelonas alla fantastiska parker, det är dit jag är på väg.
Jag går med två fina vänner och en påse full med billig, färsk frukt. Vi köper den i vår favoritgrönsaksaffär där de alltid frågar hur vi mår och aldrig tar dyra turistpriser.
Väl i parken breder vi ut vår filt och ligger i solen tills våra kinder får samma röda nyans som den. Bredvid oss sitter två snubbar som spelar gitarr och sjunger. En bit längre bort spelar ett gäng trummor och dansar till rytmerna. Några köper öl från en av alla män som går runt och säljer ”cerveza, beer, cola, fanta”. Någon jonglerar, en annan övar på en handvolt.
Hela parken lyser av gemytlig stämning. Jag trivs.
När vi tröttnat går vi och dricker en cafe con leche som slår alla Sveriges kaffe med mjölk flera gånger om.
Efter den dricker vi en av mina andra favoritdrycker; (spansk) öl. Det bästa med den är att den är billig och närproducerad.
När vi kommer hem igen bestämmer vi oss för att gå ut på nattklubb. Vi känner ingen stress, vi har hela natten på oss, och klär på oss de bekvämaste kläderna vi kan hitta; det nalkas dans.
Vi dansar hela natten. Det spelas allt från 50-60tals rock till skönt 90-tal, house eller något helt annat. En sak är säker; klockan sex på morgonen går vi därifrån svettiga och glada efter en helkväll.
Om elva dagar lämnar vi denna underbara stad. Som ni märker finns det saker jag kommer sakna.
Det bästa är att, om elva dagar, kommer jag få mätta en saknad som alltid är, och kommer vara, oändligt mycket större. Jag kommer få krama om min älskade familj.
Ni är det finaste jag vet.
Som jag längtar.
A.j
Don't stop us now, we're having such a good time
Vi träffades utan att egentligen lägga märke till varandra. Det var på högstadiet där vi nog var, eller i alla fall trodde att vi var, för olika för att ens se den ena eller den andra.
Under den skoltiden fick de som ville (eller, som jag vill tro, handplockades de bästa eleverna) vara med på en Exchange med en skola i Tyskland. Det innebar, bland annat, att vi åkte ner till Tyskland i två veckor och bodde hos olika familjer där. Både du och jag var med på denna Exchange. Allt vi har är ett foto, som vi vet att du har tagit och som jag är med på, som enda minne från den resan.
”Vi borde ju ha snackat lite i alla fall, eller?” Har vi frågat oss själva i efterhand. Ingen av oss minns.
Om någon hade berättat för mig då, när jag var 14 år, att jag en dag skulle bo med en av brudarna som ständigt dansade i korridorerna på Frejaskolan hade jag troligen svarat; ”Aldrig i livet”.
För fyra år sedan var dessa korridordansare precis där jag ville vara; med i Gnestarevyn. Det har alltid varit en dröm för mig. Eftersom jag så gärna ville vara med började jag hjälpa till med fikat för att sedan, ett år senare stå på den, enligt mig, beundransvärda scenen. Där möttes vi alltså igen, då med synbart fler gemensamma intressen än vi hade några år tidigare.
Där och då började jag tycka att du var helt okej.
På en av många revyfester berättade du att du skulle tågluffa i Europa. Med fyllan som hjälp konstaterade myndigt att; ”Jag ska med!”
Vi var fyra brudar med på tåget från början, två hoppade av och kvar var vi.
En av likheterna med oss är att vi gör det vi bestämt oss för, så vi åkte.
Vi brukar säga att vi lärde känna varandra då, under fem veckor, runt om på olika tåg i Europa. Tur att jag följde med.
Ett år senare hände det som jag, som 14 åring, ”aldrig i livet” trodde skulle hända; vi flyttade ihop. Tillsammans bodde vi i din lya i Stockholm. På pappret var det din lägenhet men vi har alltid kallat den för vår.
Nu har vi lämnat Stockholm för att återigen vidga våra vyer. Tillsammans ska vi resa jorden runt. Trots att vi, vid det här laget, känner varandra utan och innan vet jag att vi kommer lära oss mycket om oss själva och varandra. Och jag vet att vi kommer skratta lika högt, mycket och länge, som vi alltid gör.
Don’t stop us now, we’re having such a good time.
Låt oss göra det vi är bäst på, Norea; samla minnen för livet.
A.j
Stop callin', stop callin', I don't wanna talk anymore
Julafton har, sedan jag var liten, varit årets bästa dag. Min egen födelsedag har aldrig varit speciellt viktig i jämförelse.
Jobbet jag sitter på nu, har likheter med julafton. Det låter fantastiskt, eller hur? Det är det inte.
Det är nämligen inte en sådan julafton som jag antar att du ser framför dig. Det har ingenting med det här mysiga, som julen står för, att göra.
Det är baksidan av julafton; den eviga väntan, ni vet? Det är där det blir slående likt.
Hela långa julaftonen väntar vi på att tomten ska komma och när han tillsist kommer och har gått, då är dagen helt plötsligt slut och ett helt år återstår innan vi får uppleva samma sak igen.
Min jobbdag är definitionen av denna väntan. Från den första till den sista minuten väntar jag. Hela dagen är en enda lång väntan på att få sluta. När sedan jobbdagen äntligen är över (något man aldrig trodde var möjligt) är hela dagen helt plötsligt slut. Det är sent och mörkt. Men, tyvärr är det inte ett år tills man får uppleva samma sak igen.
Redan dagen därpå sitter vi där på nytt och väntar.
Jag kunde inte vara nöjdare när tanken slår mig att jag har åtta arbetsdagar kvar. Tre av dessa är semesterdagar som givetvis ska utnyttjas.
Aldrig mer.
A.j
Ett frieri
En man i 80 års åldern med ett långt stort nattlinneliknande plagg på kroppen, en fez på huvudet och en käpp i högerhanden satt sig bredvid Norea och mig på en bänk häromdagen.
Jag kunde, med Norea som tolk, förstå att han frågade hur mycket klockan var, berömde mig för mitt utseende och berättande att han ville gifta sig med mig.
”Hur länge har ni träffats?” skulle alla fråga.
”Fem minuter”, skulle jag behöva svara. Och sedan kanske, för att få det att låta lite bättre, dra till med; ”Men alltså fem långa minuter, ungefär som när du sitter i ett väntrum, du vet?”
Den här mannen hade, bortsett från de materiella sakerna jag redan nämnt, dessutom en blå hinna på ett av sina brunögda ögon. Det andra ögat var han inte helt blind på, han hade bara väldigt dålig syn på det.
Jag funderar över vad för slags skönhet jag kan ha utstrålat till den här åldringen utan att kunna kommunicera, eftersom båda pratar två, för varandra, oförståliga språk. Då jag är en fjärdedel av hans troliga ålder (åldern har ingen betydelse är mitt motto, men 80? Kom igen) och då han dessutom är, så gott som, blind.
”Anne Jonsson har tackat nej till ett frieri, CHECK!”
Och som vanligt skulle alla kunna fortsätta leva sina liv efter att jag berättat att jag checkat av en sak på min ”Att-göra-innan-jag-dör-lista”.
Att han var en blind, gammal spanjack behöver ingen få veta, eller hur?
A.j
Fashion
Det är mode att ha hund i den här staden, som i så många andra. Hur kan det vara mode att ha hund, förresten? Sjukt.
Här har i alla fall alla hund och, större delen av dem, har något som alla hundägare borde ha på sin hund; pli.
Hundarna går lösa, sitter utanför affären och väntar på sin husse/matte, de går själva över övergångsställen och 30-40 meter bakom sin ägare på morgonpromenaden. Och ovanpå detta, går de inte fram till okända människor och hälsar, hoppar eller nafsar på dem. (De är alltså mer väluppfostrande än hussarna, många gånger.)
Det där med hundpli är ett mysterium för mig. I alla fall i detta mañana mañana-land där det inte är bråttom med någonting så allt som måste göras, gör de istället mañana mañana, imorgon imorgon.
Att de av alla folkslag har råpli på sina hundar är bara imponerande. Och att de använder tidningspapper istället för påsar när de plockar upp hundbajset är, om än underligt, så väldigt miljövänligt.
Så, en av få gånger lyfter jag av hatten för Spanjackerna. Bra jobbat.
A.j
Det händer - i Barcelona
Chefen poängterar på en anställningsintervju på ett svenskt företag i Sverige;
”Vi tycker det är väldigt viktigt att ni respekterar era arbetstider och ser till att alltid vara i tid.”
Chefen poängterar på en anställningsintervju på ett svenskt företag i Barcelona;
”Ni kommer fan inte till jobbet pårökta, fulla eller höga på kokain. Då vill vi inte ha er här.”
Är det här ett skämt? Passerar min tankegång.
Nej.
Två färgnyanser i ansiktet. Vitt med mörka ringar under ögonen. Slitet.
Solglasögonen sitter kvar trots att vi är inomhus. Oskyldigt.
Rummet fylls av en söt doft och fnisset överröstar ”Mumford and Sons” ljuva stämmor. Irriterande.
Sen ankomst och ett förvånat ansiktsuttryck när man nämner ordet; Arbetsmoral. Vad är det?
Apropå moral så kan jag nämna en dubbel;
Chefen kommer in, luktar alkohol och berättar att hon ska sluta två timmar tidigare därför att hon ska på AW. Dagen efter ringer hon och berättar att hon inte kan komma eftersom hon AW:ade med högsta chefen kvällen innan och är för bakfull för att ta sig till jobbet.
Det händer – i Barcelona.
A.j
Gör det snyggt
För någon vecka sedan när jag och min vän, Alexandra, gick till jobbet var det trångt på trottoaren så en man i 80 års åldern stannade upp och lät oss gå förbi. Väldigt trevligt gjort.
När jag gick förbi honom nickade jag och log till tack, varpå han säger ”Hola guapa”.
”Hola” kunde jag, men ”guapa”, fick Alexandra berätta för mig, betyder "snygging".
På väg till jobbet idag gick jag förbi två män, vad kan de ha varit, i 35-40 års åldern? Det verkar rimligt. Hur som helst, när jag kommer gående emot dem avbryter ena mannen deras pågående samtal, tittar på mig och utropar ”Hola guapa”, vilket jag idag visste betyder ”Hej snygging”.
Tio minuter senare går jag förbi en man i 50 års åldern som stod och knäppte sin vita mopedhjälm och gjorde sig allmänt redo för ett åk. När jag är precis jämsides med honom säger han ”guapa”, och nu är vi alla med på att det betyder ”snygging”, eller hur?
Det jag vill få sagt med det här är tre saker.
1. Ett konstaterande; Jag är jävligt snygg och får veta det rätt ofta.
2. En fundering; Vad vill männen/gubbarna med det här egentligen? Och vad skulle drömsvaret från mig vara
3. En insikt; Jag har mött mina övermän.
Jag är själv en komplimanggivare och tycker att komplimanger är en för bra grej för att uteslutas. Jag är dock inte på deras nivå överhuvudtaget.
Jag undrar om jag ska känna mig dålig som blivit överträffad eller bra för att mina komplimanger är lite mer personliga än så.
Jag tror jag väljer det senare alternativet. Ska man säga att någon är snygg, kan man faktiskt göra det lite snyggt.
A.j
Den här går ut till mina saknade vänner
Jag har hemlängtan.
Jag vill se Angelica Jonssons nya lya, sitta på balkongen och prata om livet.
Jag vill krama mina solbrända, vackra föräldrar och höra allt om deras Thailandsemester.
Jag vill äta lyxfrukost inne hos familjen Kasthed, dricka för många koppar kaffe och njuta av deras sällskap.
Jag vill mysa med Ebba i soffan och höra alla nya ord hon lärt sig.
Jag vill dricka öl med Ian Mack på söder i vårsolen och avsluta kvällen med stark päronlikör.
Jag vill skratta med Madde Harju och prata om vad som hänt sen sist.
Jag vill dricka magiskt vin och sjunga i stämmor med Kåven.
Jag vill vara med min fina släkt.
Jag vill äta en god middag med Linda, Jimmy och Gurra.
Jag vill hänga med Eva Lysell och Mats Hammarlöf och må sådär bra som man gör med dem.
Jag vill äta räkor och dricka vin med Elin Schildt.
Jag vill sitta i Tantolunden med Mattias Holmström och hans sköna polare.
Jag vill umgås med Lena Berglund, prata Ghanaminnen och nya livsplaner.
Jag vill bli klokare med och av Segen Meles.
Jag vill hänga med Loppan och vara glad, som man är med henne.
Jag har fina människor och solsken omkring mig, så det är egentligen inte synd om mig.
Men den här går ut till mina saknade vänner.
Vi ses snart,
A.j
