Himlen är oskyldigt blå
Jag ger mig ut i rusk med min sjal i sitt agerande som både halsduk och tillfällig huvudbonad i skydd mot regnet. Paraply är för mesar. Mesar med pengar.
Det blåser, som så ofta i denna stad, men det är inte så farligt. Duggregnets droppar är små och mjuka. En löpare skulle nog beskriva dem som uppfriskande.
Mina steg är snabba. Det är som att himlen ska öppna sig, vilken sekund som helst, och ge ifrån sig ett skyfall.
Efter en stunds stegande ser jag en kvinna i ögonvrån. Hennes armar flänger. Så som de gör på marscherande soldater eller, som oftast, på människor som går väldigt fort.
Jag skyndar mig över ett övergångsställe utan att trycka på knappen. Stopplyset visar rött, men det är grönt; ingen bil inom synhåll.
En stund senare uppenbarar sig kvinnan återigen i min ögonvrå och nu går hon så fort, så marscherande, att hon passerar mig.
Vandringen in mot staden fortsätter och jag håller samma höga fart. Jag befinner mig ett par, tre steg bakom kvinnan då hon hastigt vänder sig om, betraktar mig för ett ögonblick, vänder sig tillbaka, tar på sig sin luva och ökar på sina steg ytterligare.
Än har jag inte förstått någonting.
Vi kommer fram till ett nytt rödljus. Hon trycker på knappen. Båda väntar. Plötsligt springer hon över till nästa rödljus, som man också det måste korsa innan man befinner sig på andra sidan vägen. Min gubbe lyser fortfarande rött och bilarna som passerar håller hög hastighet. Då slår hennes gubbe om till grönt, före min. Innan hon går över vägen vänder hon sig om, ser på mig och ler ett överlägset leende.
Jag spelar oberörd men i mitt stilla sinne har jag redan bränt av och insett att den här kvinnan tävlar med mig. Frustationen ökar. Springer jag över riskerar jag att bli påkörd. Väntar jag riskerar jag att förlora.
Äntligen slår det om och jag går så fort jag kan över vägen och in till hästhoppningsbanan, genvägen till staden.
Väl inne får jag syn på kvinnan, hon har redan hunnit halvvägs. Hon vänder sig kvickt om ett par gånger som för att fastställa min position, snubblar till och börjar springa. Hon springer framåtlutad, nästan vinglandes som om hon sprang för sitt liv.
DU FUSKAR! din osportsliga jävel, vill jag skrika till henne.
Istället ökar jag på stegen. Utan att springa. En seger med fusk är inte en ärofylld seger. Då får det vara. Hon stannar tvärt för att rätta till något på ena skon och jag märker att jag tar in på henne. Hon når utgången och jag skyndar, någon minut senare, ut genom samma exit.
Jag ser mig omkring, övertygad om att jag har tappat henne. När jag går över det tredje och sista övergångstället får jag syn på hennes ryggtavla, på samma trottoar som mig, runt 100 meter framför.
Än är inte loppet kört, tänker jag optimistiskt.
Men regnet tilltar, liksom människorna framför mig och jag får svårare att urskilja var hon befinner sig. Jag anstränger mina ögon till det yttersta. Så hårt att de tåras och jag förbannar mig själv för att jag inte tog på mig mina glasögon just idag. Jag fortsätter stirra en bra stund tills jag förstår att hon är borta.
Regnet avtog i samma ögonblick som jag fick inse mig vara besegrad och himlen uppenbarade sig, oskyldigt blå.
A.j
Kommentarer
Trackback
