Jag heter Anne. Inget dåligt namn, enligt mig. Det är kort att skriva, går snabbt att säga och jag behöver inget smeknamn.

Tack vare mitt namn kan jag också köra en variant av ett partytrick. Ni vet, de grejerna som jämt dyker upp på fyllan; ”Ja, men, jag då, jag kan det här” och därefter går syrran ner i brygga. (Bara ett fantastiskt exempel på just ett partytrick).

Mitt låter mer;

”Ja, men, alla i min familj börjar på A”

”Va? Coolt!”

Det går hem varje gång, tro mig.

Som ni förstått så tycker jag att mitt namn är helt okej. Till och med lite speciellt och det passar till vilken ålder jag än har varit i, är och blir. Det gör väl egentligen alla namn. Men, ni vet, Bertil, till exempel, passar ju bättre på en gubbe medan Hugo är mer passande för ett barn. Är ni med på hur jag tänker?

Anne är bra men, mamma och pappa, inte särskit internationellt, va?

Under min tid här har jag, mestadels, blivit kallad Amne. De andra gångerna Afne och några få, resterande gånger har de sagt Abne.

”You can call me whatever you want” har jag sagt med ett leende de senaste gångerna. ”Stupid” har jag tänkt, varje gång.

Anne, hur svårt kan det vara?

I Sverige har folk det också svårt. ”Ann, Anna, Ann-Sofie?”

Det enda stället där de kan uttala mitt namn rätt, på en gång, är (Nej, inte i Finland. Anne är förresten ett skandinaviskt namn) i Turkiet. Där är de jäkligt duktiga på just det namnet och varenda unge säger det.

”Vad bra du uttalar mitt namn” säger jag med ett fånigt leende.

”Ditt namn betyder mamma” Svarar personen med ett hånflin.

Kärt barn har många namn, sägs det. Jag är ett kärt barn som heter mamma.

A.j

I fredags tog vi oss upp till Gracia, de lite finare kvarteren här i Barcelona.

”Vi borde köra en barrunda där” föreslog Norea.

”Varför inte?” Svarade vi.

Vi hittade ett lämpligt plaza och satt oss där för att dricka 2euros öl.

När jag berättar något ytterst intressant (som alltid) kommer en man fram till bordet bredvid vårat och frågar om papper till rulltobak.

Jag tittar på mannen och min intressanta historia blir, helt plötsligt, bara en rytm. Min hand mot bordet i takt till mitt eget stammande.

Mannen tar ingen notis om mig utan går bara långsamt därifrån. På vägen stannar han en gång och knyter ena skon, sen fortsätter han, lika långsamt, lite till och stannar tillsist en bit längre bort utanför en restaurang. Och där står han bara. This charming man; Mateo.

Minns ni honom?

Det mindre kaos som utbryter vid vårt bord leder till att jag går fram till honom. På vägen dit ser jag att han är lika skäggig och vacker som sist vi sågs.

Vi pussas artigt på varje kind och han hänger kvar extra länge vid ena sidan för att sedan berömma mig för att dofta gott.

Vi pratar om hur läget är och hur planen för kvällen ser ut. Jag berättar att nyckelordet för vår kväll är öl och inte så mycket mer. Han berättar att han ska äta middag med några vänner som är inne på restaurangen som vi står utanför. (Så det var alltså därför han stannade där, innan jag kom fram till honom, utanför restaurangen eftersom hans vänner var därinne och väntade på honom…)

Vi bestämmer oss för att höras under kvällen.

”Du har mitt nummer, eller hur? Jag skickade ett sms till dig när vi spontant möttes på gatan”

”Juste. Ja, det har jag” svarade han. Inget löjligt ”ledsen att jag inte svarade”-tjafs. Bara ett konstaterande.

Jag drar iväg ett sms till honom under kvällen som vi hade bestämt. Jag fick inget svar.

Men, lugn, dagen därpå får jag ett svar där han förklarar att han gled hem kvällen innan och att det var därför han inte svarade. Han skriver också att vi ska höras för att ses en annan dag istället.

Nu är bara frågan om jag verkligen vill höra av mig…

Återigen; logik?

A.j

Jag snörar på mig mina Doc Martens kängor som jag köpt i en Second handbutik här. Barcelona har, utan tvekan, de bästa Second handbutikerna. Framtidens shoppingweekends kommer garanterat gå hit.

Jag kommer ut i vårsolen och ler nöjt när jag konstaterar hur varmt det är, att avklippta Levis var rätt klädval och att flykten från årets svenska vinter blev lyckad.

Ett stenkast från vår lägenhet ligger en av Barcelonas alla fantastiska parker, det är dit jag är på väg.

Jag går med två fina vänner och en påse full med billig, färsk frukt. Vi köper den i vår favoritgrönsaksaffär där de alltid frågar hur vi mår och aldrig tar dyra turistpriser.

Väl i parken breder vi ut vår filt och ligger i solen tills våra kinder får samma röda nyans som den. Bredvid oss sitter två snubbar som spelar gitarr och sjunger. En bit längre bort spelar ett gäng trummor och dansar till rytmerna. Några köper öl från en av alla män som går runt och säljer ”cerveza, beer, cola, fanta”. Någon jonglerar, en annan övar på en handvolt.

Hela parken lyser av gemytlig stämning. Jag trivs.

När vi tröttnat går vi och dricker en cafe con leche som slår alla Sveriges kaffe med mjölk flera gånger om.

Efter den dricker vi en av mina andra favoritdrycker; (spansk) öl. Det bästa med den är att den är billig och närproducerad.

När vi kommer hem igen bestämmer vi oss för att gå ut på nattklubb. Vi känner ingen stress, vi har hela natten på oss, och klär på oss de bekvämaste kläderna vi kan hitta; det nalkas dans.

Vi dansar hela natten. Det spelas allt från 50-60tals rock till skönt 90-tal, house eller något helt annat. En sak är säker; klockan sex på morgonen går vi därifrån svettiga och glada efter en helkväll.

Om elva dagar lämnar vi denna underbara stad. Som ni märker finns det saker jag kommer sakna.

Det bästa är att, om elva dagar, kommer jag få mätta en saknad som alltid är, och kommer vara, oändligt mycket större. Jag kommer få krama om min älskade familj.

Ni är det finaste jag vet.

Som jag längtar.

A.j

Vi träffades utan att egentligen lägga märke till varandra. Det var på högstadiet där vi nog var, eller i alla fall trodde att vi var, för olika för att ens se den ena eller den andra.

Under den skoltiden fick de som ville (eller, som jag vill tro, handplockades de bästa eleverna) vara med på en Exchange med en skola i Tyskland. Det innebar, bland annat, att vi åkte ner till Tyskland i två veckor och bodde hos olika familjer där. Både du och jag var med på denna Exchange. Allt vi har är ett foto, som vi vet att du har tagit och som jag är med på, som enda minne från den resan.

”Vi borde ju ha snackat lite i alla fall, eller?” Har vi frågat oss själva i efterhand. Ingen av oss minns.

Om någon hade berättat för mig då, när jag var 14 år, att jag en dag skulle bo med en av brudarna som ständigt dansade i korridorerna på Frejaskolan hade jag troligen svarat; ”Aldrig i livet”.

För fyra år sedan var dessa korridordansare precis där jag ville vara; med i Gnestarevyn. Det har alltid varit en dröm för mig. Eftersom jag så gärna ville vara med började jag hjälpa till med fikat för att sedan, ett år senare stå på den, enligt mig, beundransvärda scenen. Där möttes vi alltså igen, då med synbart fler gemensamma intressen än vi hade några år tidigare.

Där och då började jag tycka att du var helt okej.

På en av många revyfester berättade du att du skulle tågluffa i Europa. Med fyllan som hjälp konstaterade myndigt att; ”Jag ska med!”

Vi var fyra brudar med på tåget från början, två hoppade av och kvar var vi.

En av likheterna med oss är att vi gör det vi bestämt oss för, så vi åkte.

Vi brukar säga att vi lärde känna varandra då, under fem veckor, runt om på olika tåg i Europa. Tur att jag följde med.

Ett år senare hände det som jag, som 14 åring, ”aldrig i livet” trodde skulle hända; vi flyttade ihop. Tillsammans bodde vi i din lya i Stockholm. På pappret var det din lägenhet men vi har alltid kallat den för vår.

Nu har vi lämnat Stockholm för att återigen vidga våra vyer. Tillsammans ska vi resa jorden runt. Trots att vi, vid det här laget, känner varandra utan och innan vet jag att vi kommer lära oss mycket om oss själva och varandra. Och jag vet att vi kommer skratta lika högt, mycket och länge, som vi alltid gör.

Don’t stop us now, we’re having such a good time.

Låt oss göra det vi är bäst på, Norea; samla minnen för livet.

A.j

Julafton har, sedan jag var liten, varit årets bästa dag. Min egen födelsedag har aldrig varit speciellt viktig i jämförelse.

Jobbet jag sitter på nu, har likheter med julafton. Det låter fantastiskt, eller hur? Det är det inte.

Det är nämligen inte en sådan julafton som jag antar att du ser framför dig. Det har ingenting med det här mysiga, som julen står för, att göra.

Det är baksidan av julafton; den eviga väntan, ni vet? Det är där det blir slående likt.

Hela långa julaftonen väntar vi på att tomten ska komma och när han tillsist kommer och har gått, då är dagen helt plötsligt slut och ett helt år återstår innan vi får uppleva samma sak igen.

Min jobbdag är definitionen av denna väntan. Från den första till den sista minuten väntar jag. Hela dagen är en enda lång väntan på att få sluta. När sedan jobbdagen äntligen är över (något man aldrig trodde var möjligt) är hela dagen helt plötsligt slut. Det är sent och mörkt. Men, tyvärr är det inte ett år tills man får uppleva samma sak igen.

Redan dagen därpå sitter vi där på nytt och väntar.

Jag kunde inte vara nöjdare när tanken slår mig att jag har åtta arbetsdagar kvar. Tre av dessa är semesterdagar som givetvis ska utnyttjas.

Aldrig mer.

A.j