I fredags tog vi oss upp till Gracia, de lite finare kvarteren här i Barcelona.

”Vi borde köra en barrunda där” föreslog Norea.

”Varför inte?” Svarade vi.

Vi hittade ett lämpligt plaza och satt oss där för att dricka 2euros öl.

När jag berättar något ytterst intressant (som alltid) kommer en man fram till bordet bredvid vårat och frågar om papper till rulltobak.

Jag tittar på mannen och min intressanta historia blir, helt plötsligt, bara en rytm. Min hand mot bordet i takt till mitt eget stammande.

Mannen tar ingen notis om mig utan går bara långsamt därifrån. På vägen stannar han en gång och knyter ena skon, sen fortsätter han, lika långsamt, lite till och stannar tillsist en bit längre bort utanför en restaurang. Och där står han bara. This charming man; Mateo.

Minns ni honom?

Det mindre kaos som utbryter vid vårt bord leder till att jag går fram till honom. På vägen dit ser jag att han är lika skäggig och vacker som sist vi sågs.

Vi pussas artigt på varje kind och han hänger kvar extra länge vid ena sidan för att sedan berömma mig för att dofta gott.

Vi pratar om hur läget är och hur planen för kvällen ser ut. Jag berättar att nyckelordet för vår kväll är öl och inte så mycket mer. Han berättar att han ska äta middag med några vänner som är inne på restaurangen som vi står utanför. (Så det var alltså därför han stannade där, innan jag kom fram till honom, utanför restaurangen eftersom hans vänner var därinne och väntade på honom…)

Vi bestämmer oss för att höras under kvällen.

”Du har mitt nummer, eller hur? Jag skickade ett sms till dig när vi spontant möttes på gatan”

”Juste. Ja, det har jag” svarade han. Inget löjligt ”ledsen att jag inte svarade”-tjafs. Bara ett konstaterande.

Jag drar iväg ett sms till honom under kvällen som vi hade bestämt. Jag fick inget svar.

Men, lugn, dagen därpå får jag ett svar där han förklarar att han gled hem kvällen innan och att det var därför han inte svarade. Han skriver också att vi ska höras för att ses en annan dag istället.

Nu är bara frågan om jag verkligen vill höra av mig…

Återigen; logik?

A.j

Jag snörar på mig mina Doc Martens kängor som jag köpt i en Second handbutik här. Barcelona har, utan tvekan, de bästa Second handbutikerna. Framtidens shoppingweekends kommer garanterat gå hit.

Jag kommer ut i vårsolen och ler nöjt när jag konstaterar hur varmt det är, att avklippta Levis var rätt klädval och att flykten från årets svenska vinter blev lyckad.

Ett stenkast från vår lägenhet ligger en av Barcelonas alla fantastiska parker, det är dit jag är på väg.

Jag går med två fina vänner och en påse full med billig, färsk frukt. Vi köper den i vår favoritgrönsaksaffär där de alltid frågar hur vi mår och aldrig tar dyra turistpriser.

Väl i parken breder vi ut vår filt och ligger i solen tills våra kinder får samma röda nyans som den. Bredvid oss sitter två snubbar som spelar gitarr och sjunger. En bit längre bort spelar ett gäng trummor och dansar till rytmerna. Några köper öl från en av alla män som går runt och säljer ”cerveza, beer, cola, fanta”. Någon jonglerar, en annan övar på en handvolt.

Hela parken lyser av gemytlig stämning. Jag trivs.

När vi tröttnat går vi och dricker en cafe con leche som slår alla Sveriges kaffe med mjölk flera gånger om.

Efter den dricker vi en av mina andra favoritdrycker; (spansk) öl. Det bästa med den är att den är billig och närproducerad.

När vi kommer hem igen bestämmer vi oss för att gå ut på nattklubb. Vi känner ingen stress, vi har hela natten på oss, och klär på oss de bekvämaste kläderna vi kan hitta; det nalkas dans.

Vi dansar hela natten. Det spelas allt från 50-60tals rock till skönt 90-tal, house eller något helt annat. En sak är säker; klockan sex på morgonen går vi därifrån svettiga och glada efter en helkväll.

Om elva dagar lämnar vi denna underbara stad. Som ni märker finns det saker jag kommer sakna.

Det bästa är att, om elva dagar, kommer jag få mätta en saknad som alltid är, och kommer vara, oändligt mycket större. Jag kommer få krama om min älskade familj.

Ni är det finaste jag vet.

Som jag längtar.

A.j

Vi träffades utan att egentligen lägga märke till varandra. Det var på högstadiet där vi nog var, eller i alla fall trodde att vi var, för olika för att ens se den ena eller den andra.

Under den skoltiden fick de som ville (eller, som jag vill tro, handplockades de bästa eleverna) vara med på en Exchange med en skola i Tyskland. Det innebar, bland annat, att vi åkte ner till Tyskland i två veckor och bodde hos olika familjer där. Både du och jag var med på denna Exchange. Allt vi har är ett foto, som vi vet att du har tagit och som jag är med på, som enda minne från den resan.

”Vi borde ju ha snackat lite i alla fall, eller?” Har vi frågat oss själva i efterhand. Ingen av oss minns.

Om någon hade berättat för mig då, när jag var 14 år, att jag en dag skulle bo med en av brudarna som ständigt dansade i korridorerna på Frejaskolan hade jag troligen svarat; ”Aldrig i livet”.

För fyra år sedan var dessa korridordansare precis där jag ville vara; med i Gnestarevyn. Det har alltid varit en dröm för mig. Eftersom jag så gärna ville vara med började jag hjälpa till med fikat för att sedan, ett år senare stå på den, enligt mig, beundransvärda scenen. Där möttes vi alltså igen, då med synbart fler gemensamma intressen än vi hade några år tidigare.

Där och då började jag tycka att du var helt okej.

På en av många revyfester berättade du att du skulle tågluffa i Europa. Med fyllan som hjälp konstaterade myndigt att; ”Jag ska med!”

Vi var fyra brudar med på tåget från början, två hoppade av och kvar var vi.

En av likheterna med oss är att vi gör det vi bestämt oss för, så vi åkte.

Vi brukar säga att vi lärde känna varandra då, under fem veckor, runt om på olika tåg i Europa. Tur att jag följde med.

Ett år senare hände det som jag, som 14 åring, ”aldrig i livet” trodde skulle hända; vi flyttade ihop. Tillsammans bodde vi i din lya i Stockholm. På pappret var det din lägenhet men vi har alltid kallat den för vår.

Nu har vi lämnat Stockholm för att återigen vidga våra vyer. Tillsammans ska vi resa jorden runt. Trots att vi, vid det här laget, känner varandra utan och innan vet jag att vi kommer lära oss mycket om oss själva och varandra. Och jag vet att vi kommer skratta lika högt, mycket och länge, som vi alltid gör.

Don’t stop us now, we’re having such a good time.

Låt oss göra det vi är bäst på, Norea; samla minnen för livet.

A.j

Julafton har, sedan jag var liten, varit årets bästa dag. Min egen födelsedag har aldrig varit speciellt viktig i jämförelse.

Jobbet jag sitter på nu, har likheter med julafton. Det låter fantastiskt, eller hur? Det är det inte.

Det är nämligen inte en sådan julafton som jag antar att du ser framför dig. Det har ingenting med det här mysiga, som julen står för, att göra.

Det är baksidan av julafton; den eviga väntan, ni vet? Det är där det blir slående likt.

Hela långa julaftonen väntar vi på att tomten ska komma och när han tillsist kommer och har gått, då är dagen helt plötsligt slut och ett helt år återstår innan vi får uppleva samma sak igen.

Min jobbdag är definitionen av denna väntan. Från den första till den sista minuten väntar jag. Hela dagen är en enda lång väntan på att få sluta. När sedan jobbdagen äntligen är över (något man aldrig trodde var möjligt) är hela dagen helt plötsligt slut. Det är sent och mörkt. Men, tyvärr är det inte ett år tills man får uppleva samma sak igen.

Redan dagen därpå sitter vi där på nytt och väntar.

Jag kunde inte vara nöjdare när tanken slår mig att jag har åtta arbetsdagar kvar. Tre av dessa är semesterdagar som givetvis ska utnyttjas.

Aldrig mer.

A.j

En man i 80 års åldern med ett långt stort nattlinneliknande plagg på kroppen, en fez på huvudet och en käpp i högerhanden satt sig bredvid Norea och mig på en bänk häromdagen.

Jag kunde, med Norea som tolk, förstå att han frågade hur mycket klockan var, berömde mig för mitt utseende och berättande att han ville gifta sig med mig.

”Hur länge har ni träffats?” skulle alla fråga.

”Fem minuter”, skulle jag behöva svara. Och sedan kanske, för att få det att låta lite bättre, dra till med; ”Men alltså fem långa minuter, ungefär som när du sitter i ett väntrum, du vet?”

Den här mannen hade, bortsett från de materiella sakerna jag redan nämnt, dessutom en blå hinna på ett av sina brunögda ögon. Det andra ögat var han inte helt blind på, han hade bara väldigt dålig syn på det.

Jag funderar över vad för slags skönhet jag kan ha utstrålat till den här åldringen utan att kunna kommunicera, eftersom båda pratar två, för varandra, oförståliga språk. Då jag är en fjärdedel av hans troliga ålder (åldern har ingen betydelse är mitt motto, men 80? Kom igen) och då han dessutom är, så gott som, blind.

”Anne Jonsson har tackat nej till ett frieri, CHECK!”

Och som vanligt skulle alla kunna fortsätta leva sina liv efter att jag berättat att jag checkat av en sak på min ”Att-göra-innan-jag-dör-lista”.

Att han var en blind, gammal spanjack behöver ingen få veta, eller hur?

A.j

Det är mode att ha hund i den här staden, som i så många andra. Hur kan det vara mode att ha hund, förresten? Sjukt.

Här har i alla fall alla hund och, större delen av dem, har något som alla hundägare borde ha på sin hund; pli.

Hundarna går lösa, sitter utanför affären och väntar på sin husse/matte, de går själva över övergångsställen och 30-40 meter bakom sin ägare på morgonpromenaden. Och ovanpå detta, går de inte fram till okända människor och hälsar, hoppar eller nafsar på dem. (De är alltså mer väluppfostrande än hussarna, många gånger.)

Det där med hundpli är ett mysterium för mig. I alla fall i detta mañana mañana-land där det inte är bråttom med någonting så allt som måste göras, gör de istället mañana mañana, imorgon imorgon.

Att de av alla folkslag har råpli på sina hundar är bara imponerande. Och att de använder tidningspapper istället för påsar när de plockar upp hundbajset är, om än underligt, så väldigt miljövänligt.

Så, en av få gånger lyfter jag av hatten för Spanjackerna. Bra jobbat.

A.j

Chefen poängterar på en anställningsintervju på ett svenskt företag i Sverige;

”Vi tycker det är väldigt viktigt att ni respekterar era arbetstider och ser till att alltid vara i tid.”

Chefen poängterar på en anställningsintervju på ett svenskt företag i Barcelona;

”Ni kommer fan inte till jobbet pårökta, fulla eller höga på kokain. Då vill vi inte ha er här.”

Är det här ett skämt? Passerar min tankegång.

Nej.

Två färgnyanser i ansiktet. Vitt med mörka ringar under ögonen. Slitet.

Solglasögonen sitter kvar trots att vi är inomhus. Oskyldigt.

Rummet fylls av en söt doft och fnisset överröstar ”Mumford and Sons” ljuva stämmor. Irriterande.

Sen ankomst och ett förvånat ansiktsuttryck när man nämner ordet; Arbetsmoral. Vad är det?

Apropå moral så kan jag nämna en dubbel;

Chefen kommer in, luktar alkohol och berättar att hon ska sluta två timmar tidigare därför att hon ska på AW. Dagen efter ringer hon och berättar att hon inte kan komma eftersom hon AW:ade med högsta chefen kvällen innan och är för bakfull för att ta sig till jobbet.

Det händer – i Barcelona.

A.j

För någon vecka sedan när jag och min vän, Alexandra, gick till jobbet var det trångt på trottoaren så en man i 80 års åldern stannade upp och lät oss gå förbi. Väldigt trevligt gjort.

När jag gick förbi honom nickade jag och log till tack, varpå han säger ”Hola guapa”.

”Hola” kunde jag, men ”guapa”, fick Alexandra berätta för mig, betyder "snygging".

På väg till jobbet idag gick jag förbi två män, vad kan de ha varit, i 35-40 års åldern? Det verkar rimligt. Hur som helst, när jag kommer gående emot dem avbryter ena mannen deras pågående samtal, tittar på mig och utropar ”Hola guapa”, vilket jag idag visste betyder ”Hej snygging”.

Tio minuter senare går jag förbi en man i 50 års åldern som stod och knäppte sin vita mopedhjälm och gjorde sig allmänt redo för ett åk. När jag är precis jämsides med honom säger han ”guapa”, och nu är vi alla med på att det betyder ”snygging”, eller hur?

Det jag vill få sagt med det här är tre saker.

1. Ett konstaterande; Jag är jävligt snygg och får veta det rätt ofta.

2. En fundering; Vad vill männen/gubbarna med det här egentligen? Och vad skulle drömsvaret från mig vara

3. En insikt; Jag har mött mina övermän.

Jag är själv en komplimanggivare och tycker att komplimanger är en för bra grej för att uteslutas. Jag är dock inte på deras nivå överhuvudtaget.

Jag undrar om jag ska känna mig dålig som blivit överträffad eller bra för att mina komplimanger är lite mer personliga än så.

Jag tror jag väljer det senare alternativet. Ska man säga att någon är snygg, kan man faktiskt göra det lite snyggt.

A.j

Jag har hemlängtan.

Jag vill se Angelica Jonssons nya lya, sitta på balkongen och prata om livet.

Jag vill krama mina solbrända, vackra föräldrar och höra allt om deras Thailandsemester.

Jag vill äta lyxfrukost inne hos familjen Kasthed, dricka för många koppar kaffe och njuta av deras sällskap.

Jag vill mysa med Ebba i soffan och höra alla nya ord hon lärt sig.

Jag vill dricka öl med Ian Mack på söder i vårsolen och avsluta kvällen med stark päronlikör.

Jag vill skratta med Madde Harju och prata om vad som hänt sen sist.

Jag vill dricka magiskt vin och sjunga i stämmor med Kåven.

Jag vill vara med min fina släkt.

Jag vill äta en god middag med Linda, Jimmy och Gurra.

Jag vill hänga med Eva Lysell och Mats Hammarlöf och må sådär bra som man gör med dem.

Jag vill äta räkor och dricka vin med Elin Schildt.

Jag vill sitta i Tantolunden med Mattias Holmström och hans sköna polare.

Jag vill umgås med Lena Berglund, prata Ghanaminnen och nya livsplaner.

Jag vill bli klokare med och av Segen Meles.

Jag vill hänga med Loppan och vara glad, som man är med henne.

Jag har fina människor och solsken omkring mig, så det är egentligen inte synd om mig.

Men den här går ut till mina saknade vänner.

Vi ses snart,

A.j

”I’ve heard that you have like only one store you can buy alcohol from in Sweden. Is that right?” - därefter ett smådrygt leende.

Ja, det stämmer. Och ja, de har bara öppet till 15, 18 eller 19 beroende på dag. Nej, just det, de har inte öppet på söndagar. Jobbigt?

Nej, inte i närheten av vad jobbigt det är att ni har stängt varenda en av era affärer varje söndag.

Det ända men kan köpa, när söndagen infinner sig, är det man kan hitta i en såkallad ”Packis”

Den lilla, lilla butiken som kan erbjuda ett mindre och dyrare sortiment. Den är ovanpå detta väldigt opålitlig också, den där Packisen, eftersom varorna har en tendens att bli ännu dyrare om du ser ut på ett visst sätt som avslöjar att du är turist. Fantastiskt.

Så är det någon som ska få le det där smådryga leendet så är det väl jag?!

Men, vet ni, jag gör inte det. Jag har istället bytt ut söndagssysslan; glida omkring i Second handbutiker mot; att dricka så många koppar kaffe jag orkar. Ingen dålig syssla alltså. Jag är nöjd, helnöjd.

Så nu ett tips; om ni glider till Sverige, sup inte på söndagar. Det är inte svårare än så. Häng runt i Second handbutiker, spana på vackra människor (det finns många i Sverige) eller gör som jag; drick så mycket kaffe du orkar så kan du också känna som jag; on top of satisfaction.

A.j

Jag måste få reda ut det här med ”facerapes”. Denna lek, eller vad jag ska kalla det, som är… kul? Det kanske bara är jag som är trist som tycker att det är tråkigt men, kom igen, det är ju fruktansvärt okul.

”Anne Jonsson jag sitter och bajsar” eller ”Anne Jonsson jag är gravid och superlycklig”.

Med risk för att låta dryg men, snälla, säg till när jag ska skratta?

Det där med att vara gravid är ju i för sig sällan en facerape när det kommer till unga Gnestapar, bara som en parentes.

När vi ändå är inne på Facebook kan vi lika gärna fortsätta, tycker jag.

Facebook. Detta community som har dubbelt så många medlemmar som USA har invånare.  Dubbelt så många som världens tredje tätbefolkaste land, runt 600 miljoner. Imponerande.

Nu har de synkat med Spotify, har ni märkt det?

”Nisse Hult lyssnar på ”We found love” med Rihanna på Spotify.”

Åh, vad skönt det känns att veta att Nisse Hult sitter och lyssnar på den låten. Nu känns det som att jag kan klara av den här dagen också, tack vare den livsviktiga vetskapen.

Snart måste man säkert ha Facebook för att få ha Spotify och vice versa.  Men det blir nog inga problem, vi är som möss i en labyrint som springer precis dit Facebook vill.

Bara det här med förändringarna på Facebook. Som den nya tidslinjen. Vissa vill ha den, andra avskyr den. Somliga vill ha det som det alltid har varit, andra kunde inte bry sig mindre. Tids nog får alla den oavsett egen åsikt.

Jag fick den på min egen sida, den här tidslinjen. Längst upp stod det något i stil med:

”Det här är den nya tidlinjen. Du kan välja att publicera den nu genom att trycka på den gröna ”Publicera nu”-knappen. Om du väljer att inte trycka på den gröna knappen publiceras din tidslinje den 4:e mars”

Vilka möjligheter! Jag kan alltså välja helt själv om jag ska trycka på den gröna knappen eller inte. Om jag gör fel val, om jag väljer att inte trycka på knappen så rättar Facebook till mitt lilla misstag och publicerar tidslinjen i alla fall. Vad snällt.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

A.j