Julafton har, sedan jag var liten, varit årets bästa dag. Min egen födelsedag har aldrig varit speciellt viktig i jämförelse.

Jobbet jag sitter på nu, har likheter med julafton. Det låter fantastiskt, eller hur? Det är det inte.

Det är nämligen inte en sådan julafton som jag antar att du ser framför dig. Det har ingenting med det här mysiga, som julen står för, att göra.

Det är baksidan av julafton; den eviga väntan, ni vet? Det är där det blir slående likt.

Hela långa julaftonen väntar vi på att tomten ska komma och när han tillsist kommer och har gått, då är dagen helt plötsligt slut och ett helt år återstår innan vi får uppleva samma sak igen.

Min jobbdag är definitionen av denna väntan. Från den första till den sista minuten väntar jag. Hela dagen är en enda lång väntan på att få sluta. När sedan jobbdagen äntligen är över (något man aldrig trodde var möjligt) är hela dagen helt plötsligt slut. Det är sent och mörkt. Men, tyvärr är det inte ett år tills man får uppleva samma sak igen.

Redan dagen därpå sitter vi där på nytt och väntar.

Jag kunde inte vara nöjdare när tanken slår mig att jag har åtta arbetsdagar kvar. Tre av dessa är semesterdagar som givetvis ska utnyttjas.

Aldrig mer.

A.j