En man i 80 års åldern med ett långt stort nattlinneliknande plagg på kroppen, en fez på huvudet och en käpp i högerhanden satt sig bredvid Norea och mig på en bänk häromdagen.

Jag kunde, med Norea som tolk, förstå att han frågade hur mycket klockan var, berömde mig för mitt utseende och berättande att han ville gifta sig med mig.

”Hur länge har ni träffats?” skulle alla fråga.

”Fem minuter”, skulle jag behöva svara. Och sedan kanske, för att få det att låta lite bättre, dra till med; ”Men alltså fem långa minuter, ungefär som när du sitter i ett väntrum, du vet?”

Den här mannen hade, bortsett från de materiella sakerna jag redan nämnt, dessutom en blå hinna på ett av sina brunögda ögon. Det andra ögat var han inte helt blind på, han hade bara väldigt dålig syn på det.

Jag funderar över vad för slags skönhet jag kan ha utstrålat till den här åldringen utan att kunna kommunicera, eftersom båda pratar två, för varandra, oförståliga språk. Då jag är en fjärdedel av hans troliga ålder (åldern har ingen betydelse är mitt motto, men 80? Kom igen) och då han dessutom är, så gott som, blind.

”Anne Jonsson har tackat nej till ett frieri, CHECK!”

Och som vanligt skulle alla kunna fortsätta leva sina liv efter att jag berättat att jag checkat av en sak på min ”Att-göra-innan-jag-dör-lista”.

Att han var en blind, gammal spanjack behöver ingen få veta, eller hur?

A.j