Jag heter Anne. Inget dåligt namn, enligt mig. Det är kort att skriva, går snabbt att säga och jag behöver inget smeknamn.

Tack vare mitt namn kan jag också köra en variant av ett partytrick. Ni vet, de grejerna som jämt dyker upp på fyllan; ”Ja, men, jag då, jag kan det här” och därefter går syrran ner i brygga. (Bara ett fantastiskt exempel på just ett partytrick).

Mitt låter mer;

”Ja, men, alla i min familj börjar på A”

”Va? Coolt!”

Det går hem varje gång, tro mig.

Som ni förstått så tycker jag att mitt namn är helt okej. Till och med lite speciellt och det passar till vilken ålder jag än har varit i, är och blir. Det gör väl egentligen alla namn. Men, ni vet, Bertil, till exempel, passar ju bättre på en gubbe medan Hugo är mer passande för ett barn. Är ni med på hur jag tänker?

Anne är bra men, mamma och pappa, inte särskit internationellt, va?

Under min tid här har jag, mestadels, blivit kallad Amne. De andra gångerna Afne och några få, resterande gånger har de sagt Abne.

”You can call me whatever you want” har jag sagt med ett leende de senaste gångerna. ”Stupid” har jag tänkt, varje gång.

Anne, hur svårt kan det vara?

I Sverige har folk det också svårt. ”Ann, Anna, Ann-Sofie?”

Det enda stället där de kan uttala mitt namn rätt, på en gång, är (Nej, inte i Finland. Anne är förresten ett skandinaviskt namn) i Turkiet. Där är de jäkligt duktiga på just det namnet och varenda unge säger det.

”Vad bra du uttalar mitt namn” säger jag med ett fånigt leende.

”Ditt namn betyder mamma” Svarar personen med ett hånflin.

Kärt barn har många namn, sägs det. Jag är ett kärt barn som heter mamma.

A.j