När jag var tonåring ansågs det coolt att röka cigaretter. Denna trend påverkade dem stackars individer som inte hade kunskap eller mod nog att stå emot.
Dyra cigaretter som de inte hade ålder nog att köpa själva färgade sakta deras lungor svarta. I samma ögonblick som ett oskyldigt rökmoln lämnade deras läppar höjdes deras skolstatus och, åtminstone i deras egna huvuden, var de coolare än någonsin.

Jag själv var inte cool nog för att röka. Jag tror att det mest handlade om ointresse. Jag kände inget behov av att vara en av de coola rökarna. Det faktum att min bästa vän just då var på samma page som mig underlättade nog en hel del.

Trots mitt ointresse har jag aldrig sagt;
"Jag ska aldrig börja röka"
Jag har däremot konstaterat att om jag någon gång skulle börja skulle jag också ha karaktär nog för att sluta.
När jag var runt 20 ansågs det inte längre vara coolt att röka, däremot socialt.

Jag är inte helt säker på hur det började men jag fattade tycke för känslan som infinner sig efter en öl och första cigaretten. Alkoholens svaga påverkan och nikotinets plötsliga kick.
En feströkare, som så många andra.
En dag sa min syster till mig;
"Jag vet att du inte kommer att bli en alkoholist eller en drogmissbrukare men jag vet att du kommer att bli en rökare"

Rökare? Jag?

Under samma period som nikotinet hade fått ett hårdare grepp om mig gick en väldigt vacker vän bort. Helt plötsligt upplevde jag någonting jag aldrig upplevt förut. Jag fann det outhärdligt att vara ensam. Egentid, som jag vanligtvis uppfattar som rogivande, var nu istället en kamp mot mina egna alldeles för många tankar och min ständiga rastlöshet.

Jag kunde vandra runt planlöst i timmar med endast cigaretter som sällskap. En efter en. En för att lugna nerverna, en annan för att hålla mig sysselsatt. Varenda en lika djävulsk som den tidigare.
Nikotinet hade mig inte helt och hållet men det var dit jag var på väg, röken fyllde mina lungor allt oftare.

När jag åkte iväg på min jorden runt-resa insåg jag att jag inte längre skulle ha råd. Det är inte bara vidrigt, illaluktande och dödligt men också dyrt. Tur är väl det.
Med hjälp av min bästa vän, som verkligen bestämt sig för att utesluta nikotinet ur hennes liv, slutade vi.
Sedan den 13 januari 2012 har jag inte rökt en enda cigarett.

Om det var svårt? Inte särskilt.

Giftet, nikotinet, hade jag i mig. Min kropp gjorde sitt bästa för att få det ur mig. Det enda jag behövde göra för att hjälpa min kropp på bästa sätt var att avstå från att inhalera något så dödligt att om du tar en cigarett och injicerar den direkt i ditt blodsystem så dör du. Det avstod jag ifrån.
Till en början var det trist att inte få uppleva känslan jag nämnde tidigare. Nikotin-kicken.
Nu kan jag inte ens föreställa mig, mig själv, att frivilligt dra in tobak och nikotin i mina lungor.
Hur kan man vilja göra så mot sig själv? Hur kan man vilja förstöra det finaste man har? Sig själv. Sin kropp.

Hur kan man göra sig själv till slav under ett begär? Hur kan man välja att var fast när man kan vara fri?

Jag vill känna mig fri,
det är min filosofi.

A.j