Norea och jag har blivit healade. Och blåsta på ett boende.

Jag vet inte hur jag borde känna mig då, argt harmonisk?

Hur det än borde vara känner jag mig bara jävligt arg och frustrerad.

Det finns en liten enkel regel man ska följa om man hyr något; betala hyra. Jag vet inte om jag ska gotta mig i min egen intelligens som fattar det, eller om det är så att vissa runtomkring mig har alldeles för lite innanför pannbenet?

Om man hyr något så betalar man hyra. Jag förstår inte vad det är i den meningen som är svårt att förstå? Det verkar i alla fall vara ordet betala som är lite knepigt där, tror jag.

”Det händer inget om man inte betalar hyran i Spanien, man blir inte utslängd”. Nej, visst, man blir inte utslängd här i Spanien förrän det gått sex månader och bara såvida hyresvärden vidtagit en hel del åtgärder. Men vänta nu, så det här med att göra rätt för sig är alltså inget som kommer naturligt?

För det kollektiv vi skulle flytta in hos kom det inte naturligt. De har inte förstått den där lilla enkla regeln som är så viktig.

Så, lyssna nu, det de säger till oss är att det som inte händer i Spanien har hänt. Saken är den; det har inte hänt, de har inte blivit utslängda. Det som i själva verket har hänt är att de har slängt ut vår vän, som bodde där, och hennes saker (vissa saker har de dock valt att behålla), låst inifrån och tagit över lägenheten själva.

Det är så jävla trist att man ska behöva möta sådana här vidriga människor som är för sönderpundade för att förstå sig på empati. I hope you’ll burn in hell.

Detta innebär således för Norea, mig och vår fina vän att vi, om en vecka, är utan bostad. Trist. Jag tror dock jag väntar lite med telefonsamtalet till mamma och pappa för att berätta att deras yngsta dotter testar uteliggarlivet sin sista tid i Barcelona. För det är ju allmänt känt att allt löser sig, eller hur?

A.j