Vi hade en galen utekväll för några veckor sen. Den var som utekvällarna i Barcelona är mest; 12 timmar lång.

Den spanska champagnen korkades upp, som vanligt, klockan 18 på kontoret. Runt 20 var vi i full gång med AW:n. Mellan klockan 20-03 hann jag bli berusad, nyktra till och bli berusad igen.

Vid 3.30-tiden tog vi oss in på en club. Kvällen hade ju bara pågått i 9,5 timmar och vi var givetvis danssugna.

Väl inne på dansgolvet såg jag en väldigt vacker, skäggig man som jag, senare, visste namnet på och hade telefonnumret till. Mateo. Han tyckte att vi kunde ses och käka frukost eller lunch tillsammans. Jag tyckte det lät som en mysig idé.

Det gick en och två veckor utan att jag hörde av mig. Jag vet inte varför jag inte gjorde det. Jag har ingen ursäkt eller orsak. Han var fin och trevlig. En riktig gentleman faktiskt.

Och så i lördags när jag och Norea vandrade vår smala gata fram på väg hem, ser jag en väldigt vacker skäggig man som kommer gående emot oss. När vi går förbi varandra möts våra blickar och jag ser att det är Mateo. Jag säger inget då, jag kopplade försent att det var han. Jag undrar vad oddsen för att träffa honom i en gränd är?

Efter det, tro det eller ej, drog jag iväg ett sms till honom. Jag har inte fått något svar. Jag förstår honom. Det sjuka är att när jag hade chansen att höra av mig, struntade jag i det och nu när han struntar i det vill jag väldigt gärna att han ska svara. Var är logiken?

Jaja, det finns säkert någon mening med det i alla fall. Bara det här att Norea har fått upp ögonen för namnet Mateo. Så pass, till och med, att hon tänker döpa sitt barn till det om hon; one day will become the mother of a son. Så något bra fick vi ut av det här, trots allt.

Det känns ju kanon.

A.j